.

Bloggen är mest ett skrap på ytan, men i ett inlägg hade jag tänkt gå försöka kortfattat förklara en resa som förändrade mitt liv, på både gott & ont. Genom svenska kyrkan fick en tjej i min universitetsklass kontakt med en snubbe, Kennedy, som drev ett litet lokalt hjälp-till-självhjälp-projekt i byarna på sluttningarna av Kilimanjaro. Vi bestämde oss fyra tjejer för att dra dit & kolla in stället, hjälpa till i den mån vi kunde och sedan försöka få ner det på papper. Det här var i slutet av 2005.

Vi åkte via Frankrike & sedan till Etiopien, från Etiopien till Tanzania. Vi hyrde ett hus på en dammig väg, bredvid en hydda. Vi var adresslösa för första gången i vårt liv. Vi hade tagit alla nödvändiga sprutor och mediciner, förberett oss på vad som komma skall med myggnät, slappa kläder, reseguider och solskydd. Det går inte att förbereda sig för det vi skulle uppleva, men det hade vi ingen aning om. Vi hade med spänning läst om djuren, människorna och vi hade alla läst 'den vita massajen' & ville nu så innerligt se det ståtliga folket.

Jag spenderade mina dagar med mjölk, kossor, barn i mängder, djur, kaos, korruption, rädsla, sjukdomar och tragik. Jag, tjejerna & Kennedy promenerade upp och ner i slätterna kring Kilimanjaro och försökte rädda vad som räddas kunde. Vi tog med ris, mjölk och annat viktigt och försökte föreläsa om mjölkens nyttighet (i motsats till coca-cola invasionen). Vi fick ta en skabbig tur med jeepen eller i någon läskig taxi i runt en halvmil för att få rent vatten eller mjölk men i hyddan bredvid våran kunde vi däremot köpa en back med coca-cola för en femma.
 

Jag fick träffa åldermän & ålderkvinnor som aldrig träffat vita människor. Vi hade barn som alltid häckade runt vårat stängsel runt huset för att titta på oss konstiga vita kvinnor. Vi hade en vakt som cirkulerade runt oss då vi var ett enkelt byte då vit man är lika med rik man i ett korrupterat land där ett människoliv är mindre värt än en ko. Vi gick i ständig rädsla & kvällarna tog vi oss inte utanför vårt lilla hus med det trygga stängslet överhuvudtaget. Det blev en hel del kortspelande & Kilimanjaro-öl.

En man från en klan hade precis våldtagit en kvinna från en annan klan på vår lilla röda grusväg. Kvinnans klan tog lagen i egna händer och skar av mannens hela härlighet & lämnade honom att förblöda i diket. På vår lilla väg. Så skrämmande nära. Tillslut blev närheten verklighet. Jag blev rånad, lurad, mordhotad och snudd på kidnappad. Jag gick runt med ordentlig turistdiarré i två månader och bajsade vatten i hål. Vattenclosett? Skulle inte tro det. Varje morgon när jag vaknade tittade jag ut genom fönstret och såg toppen av Kilimanjaro. Sedan sopade jag våra golv i sovrummen som var fyllda av vingar från stora fjäderfän som flög rakt in genom våra persiennrutor och dog av skenet från lampan.
 

Jag blev varse om hur ett liv kan se ut och hur lyckligt lottad jag är, hur klyschigt det än låter. Kennedy, Afrikas ängel, pratade ständigt om vad som är Afrikas fiender och gör det till det vad det är, för människorna är det inte. Afrikas största fiender är enligt honom; sjukdom, fattigdom och okunskap. Vi försökte med vårt projekt att förhålla oss till det & än idag tror jag ändå att vi kom en liten bit på vägen, 4 tjejer från Umeå.

Jag känner än idag att det är extra känsligt när någon skiter i att skänka den där lilla kronan, skyller på att 'jamen man vet ju ändå inte vart det hamnar, pengarna går i massa mellanfickor, inget kommer ändå fram' jada-jada-jada. En person gör visst skillnad. 10 kronor gör visst skillnad. Så svårt är det inte att ta reda på huruvida en organisation är seriös eller inte. Titta exempelvis på vad Läkare-Utan-Gränser har åstadkommit. Eller Röda-Korset. Jag sätter in slantar direkt till Kennedy - och i den där lilla bössan i kassan på Ica; stoppa en femtioöring i den nästa gång. Många bäckar små folkens!

Kom gärna med frågor om ni har. Annars är det min lilla korta historia om mitt Afrika som förändrade mitt liv.