.

Jag & P var ute och promenerade för några dagar sedan. Redan här låter det för absurt för att jag ska kunna fortsätta på historien. Förklaring krävs, annars kommer folk som känner mig hoppa fram & påstå att jag försöker vara någon som jag inte är eftersom att jag & P inte promenerar.. Det måste ha varit något annat på gång. Förmodligen hade P;s mamma lockat oss att gå de vidriga 700 meterna från vår lägenhet, genom stadskärnan, förbi alla lockande affärer & pubar, fram till henne, med pannkakor, kaffe eller något annat gott som skulle kunna få oss att göra denna extrema uppoffring av soff-tid.

Hursomhelst så ser vi en väldigt stor kille, hand i hand med en väldigt liten tjej.

P kommenterar genast; Hur sjutton kan de vara tillsammans. Hon är ju jättesmal & han är ju jättetjock.
Jag kontrar med; Men det kanske startade som du och jag. (För att kunna läsa mellan raderna måste jag här nämna att sedan P & jag träffades så har P faktiskt lagt på sig några extrakilon och klagar nu konstant över att han är fet).
Tyvärr kunde inte min giftiga kontring ta ner min P på jorden igen. P kontrade bara med; Men ursäkta, Emma du har inte glasögonen på dig, du skulle ha sett hur han såg ut i ansiktet! (Undermeningen blir väl då enligt P; att även om den här killen skulle gå ner i vikt så skulle han ändå se ut som stryk, medan P fortfarande är Mr SexAppeal oavsett vikt.)

Sådärja, *Mr. SexAppeal, inget kan ta dig ner på jorden.

*som han kallade sig själv när vi träffades. Tydligen hade några tjugo-nånting på hans jobb gett han det smeknamnet. Jag tror att bilden av honom som någon slags lean-mean-sexmachine fastnade i hans självbild & det ser inte ut att försvinna den närmaste tiden. P slår första slaget mot jantelagen.