.

Ni som har barn, eller vet något om barn; Nog torde den vidrigaste åldern på kidz vara dessa prepubertala monster i åldern 10-12? De suger ur all min energi värre än vampyrer & så helt plötsligt slår det om när lilla David (fingerat namn) ropar mitt namn och ber om hjälp. Jag smälter direkt & springer dit så fort jag kan. Jag skriker och gormar, får tinnitus & tror att jag ska gå av, för att i nästa stund bara få lust att samla ihop alla, binda dom fast i ett snöre & dra dom hem till min grotta för att bo där resten av livet, bara för att de äääär så söta.

Det här med mellanstadieungar är verkligen en gåta.
 
Tur att jag bara jobbar med dem en gång i veckan. Det ska bli ett sådant lugn imorgon när jag går tillbaka till normala arbetsuppgifter & slappa med kidzen upp till 20 bast - de som har tappat lite av det här energin som mellanstadieungar har & tryckt in lite mer mognad, lugn och förmågan att faktiskt föra en normal konversation.

Jag lyckades förövrigt uttrycka mig rätt klumpigt ikväll på jobbet;
Kidzen sitter i soffan & spelar en extremt dryg låt ur någons mobiltelefon. Det låter ungefär som crazy frog blandat med något ur smurfhits..
Jag - Men alltså, varför sitter ni och lyssnar på barnlåtar?
Kidzen - Men Emma, vi är ju barn???
Jag - Oj förlåt, eller alltså. ehrm. Ja - fortsätt lyssna på det där ni.

Låt barn vara barn så länge de kan försöker jag intala mig själv & håller en god min resten av kvällen - trots plågorna som tjuter ur deras mobiler..