Orealistiska drömmar
P jobbar natt, och han sover hela dagen. Därför fördriver jag tiden med att dagdrömma.
På tal om att dagdrömma så diskuterade vi min framtid igår och Lina påstod igår att det inte var sunt med orealistiska drömmar och mål efter att man har fyllt 25. Tack gode gud att jag fortfarande är 23, för att trots att jag är utbildad socionom (finns inga jobb, halleluja) så var min dagdröm igår att bli svetsare. Jag ska se hur länge det håller i sig. Det har alltid funnits något där, vid sidan av 'rädda världen', som gör svetsloppor, smuts & fabrik så fasligt intressant. Men just nu tror jag att influenserna kommer av att jag är less på att söka jobb, less på att jobba timmar här & timmar där. Jag vill bara ha ett jobb som jag kan överleva på. Svetsare hursomhelst är ändå en helt okej realistisk dröm. Kanske till och med genomförbart. Jag ska gå till en syo på arbetsförmedlingen & fråga på, passa på att skriva in mig och kanske få några vettiga tips på realistiska drömmar.
Mina orealistiska drömmar var mer: vi säger upp allt och flyttar till Spanien. Vilket jag ioförsig inte tycker är orealistiskt. Jag har gjort det förr. Det må vara kämpigt, men det fungerar. Jag undrar hur jobbmarknaden ser ut i Spanien för svetsande socionomer?
Det som ligger närmast till hands är dock att flytta tillbaka till Norge. Det enda som är roligt med det är att jag garanterat har jobb, bra lön + får umgås med mina vänner där. Sen att Norge är ett konstigt land, utan vegetarisk mat & dålig shopping, det kanske jag får svälja.
Att flytta tillbaka till London är ett big no no. P försökte bo där med mig, men för honom blev det mitt ställe, med mina vänner och mitt liv. Han måste få ha ett eget liv & det bästa kanske vore att flytta någonstans där vi båda nollställs. Så det är där Spanien kommer in i bilden igen!
Jag ska fortsätta dagdrömma om mitt nya spanska liv med pesetas, cervesas & flamenco... Jag vet, euro! men pesetas var ju så underbart. Jag kommer ihåg när jag var hos mormor i Torrevieja, hittade 500 pesetas på en parkbänk & hade råd att köpa en michael jackson-börs i lila tyg med massproducerad autograf. Det var tider det.
På tal om att dagdrömma så diskuterade vi min framtid igår och Lina påstod igår att det inte var sunt med orealistiska drömmar och mål efter att man har fyllt 25. Tack gode gud att jag fortfarande är 23, för att trots att jag är utbildad socionom (finns inga jobb, halleluja) så var min dagdröm igår att bli svetsare. Jag ska se hur länge det håller i sig. Det har alltid funnits något där, vid sidan av 'rädda världen', som gör svetsloppor, smuts & fabrik så fasligt intressant. Men just nu tror jag att influenserna kommer av att jag är less på att söka jobb, less på att jobba timmar här & timmar där. Jag vill bara ha ett jobb som jag kan överleva på. Svetsare hursomhelst är ändå en helt okej realistisk dröm. Kanske till och med genomförbart. Jag ska gå till en syo på arbetsförmedlingen & fråga på, passa på att skriva in mig och kanske få några vettiga tips på realistiska drömmar.
Mina orealistiska drömmar var mer: vi säger upp allt och flyttar till Spanien. Vilket jag ioförsig inte tycker är orealistiskt. Jag har gjort det förr. Det må vara kämpigt, men det fungerar. Jag undrar hur jobbmarknaden ser ut i Spanien för svetsande socionomer?
Det som ligger närmast till hands är dock att flytta tillbaka till Norge. Det enda som är roligt med det är att jag garanterat har jobb, bra lön + får umgås med mina vänner där. Sen att Norge är ett konstigt land, utan vegetarisk mat & dålig shopping, det kanske jag får svälja.
Att flytta tillbaka till London är ett big no no. P försökte bo där med mig, men för honom blev det mitt ställe, med mina vänner och mitt liv. Han måste få ha ett eget liv & det bästa kanske vore att flytta någonstans där vi båda nollställs. Så det är där Spanien kommer in i bilden igen!
Jag ska fortsätta dagdrömma om mitt nya spanska liv med pesetas, cervesas & flamenco... Jag vet, euro! men pesetas var ju så underbart. Jag kommer ihåg när jag var hos mormor i Torrevieja, hittade 500 pesetas på en parkbänk & hade råd att köpa en michael jackson-börs i lila tyg med massproducerad autograf. Det var tider det.
Kommentarer
Trackback
